Av Nils-Erik Nilsson

Det är nu på tiden att alla seriösa medier släpper skräckscenarierna, tar sitt ansvar och ger korrekta beskrivningar av strålning och kärnkraft. Våga också jämföra olika risker i samhället. Då blir det tydligt hur små riskerna med kärnkraft är och vilken nytta den gör genom att minska den mycket farligare eldningen med fossil- och biobränsle. som förkortar livet på miljontals människor varje år.

Del 1 Kärnkraftens utveckling säkerhet och ansvar

Kärnkraft är en teknologi som utvecklats i ”modern tid” De första stapplande stegen togs när Enrico Fermi 1942 demonstrerade att man kunde åstadkomma en självunderhållande kärnreaktion. Vid denna tid pågick andra världskriget, så dels förblev allt hemligt och dels inriktades utvecklingen först på militära användningar. Denna militära gren av kärnforskningen ledde till bomberna i Hiroshima och Nagasaki. Men parallellt fanns en utveckling för att utnyttja de enorma energiresurserna till annat än bomber. 1951 kunde en experimentreaktor driva 4 glödlampor, och 1954 kunde man bygga den första atomdrivna u-båten. Samma år bygger också Sverige sin första forskningsreaktor på KTH mitt i Stockholm.

Med en teknologi som utvecklats så här sent och med den militära tillämpningen av kärntekniken nära inpå låg det nära till hands att verkligen titta på de risker och faror som skulle kunna förknippas med den nya tekniken. Det var ju redan då välkänt att den joniserande strålningen i höga doser var farlig. Detta ledde till att man mycket tidigt undersökte faror och risker med kärnkraft och speciellt strålning, på ett vetenskapligt sätt. Det rör sig här om undersökningar som är ofantligt mycket noggrannare och mer vetenskapligt seriösa än man någonsin tidigare gjort. Vid denna tid var ju de flesta andra undersökningar mycket ytliga. DDT betraktades som helt ofarligt och en välsignelse för människor, belönades med Nobelpris och kunde användas fritt för att utrota insekter. Asbest var ett fantastiskt och helt ofarligt material som avvändes bl.a. i brandskyddskläder, ventilationstrummor mm. När man då faktiskt inom kärntekniken var öppen och nämnde att det fanns risker så blev det skrämmande.

Man såg också att ekonomin för kärnkraft var mycket god. Man såg till och med framför sig en utveckling där det inte ens skulle vara lönt att ta betalt för elektriciteten.. Detta innebar att det inte fanns några ekonomiska hinder för att verkligen göra kärnkraften säker. Vetenskapen fick i princip fria händer att införa säkerhetsåtgärder. Denna nya teknologi skulle verkligen göras säker. Tekniskt, fysiskt, medicinskt och miljömässigt har man lyckats mycket väl. Något mindre farligt för människor och miljö än kärnkraft finns inte.

Det var bara en sak vi tekniska och naturvetenskapliga nördar glömde. Mänsklig och social psykologi. Vi skröt gärna med alla våra säkerhetsåtgärder, men insåg inte att för varje sak vi införde, som visserligen rent fysiskt gjorde de redan mycket små riskerna ännu mindre, så blev många människor bara ännu räddare. Det fungerade enligt principen ”det är så farligt att man måste …”, och så krävde man ännu mer säkerhetsåtgärder. Kärnkraftbranschen tyckte att den ju hade råd till det och om de får detta också så blir väl även motståndarna nöjda. Det kan det väl vara värt.

Återigen glömde vi den mänskliga och sociala psykologin. Istället för att lugna de rädda människorna blev reaktionen ”Se nu erkänner de att det inte räckte med … utan man måste också … Vad skall man hitta nästa gång?” Så har det hållit på i många led. Säkerhetsåtgärderna har visserligen lett till att kärnkraften är den absolut minst farliga teknologin för energiproduktion. Den har försiktighetsåtgärder, gränsvärden och andra begränsningar som går långt utöver vad annan verksamhet har: Men istället för att lugna människor så kom säkerhetsåtgärderna att få många människor att bli rädda enligt logiken att om man behövde så många och komplicerade säkerhetsåtgärder måste det vara farligt.

Kärnkraften har också blivit ålagda och tagit på sig ett ansvar för skador utanför kraftverket som vida överstiger ansvaret som andra verksamheter har. För det första kunde man ta på sig strikt ansvar, dvs. ägaren till ett kärnkraftverk hade alltid det juridiska ansvaret, inklusive skadeståndsansvaret, om en olycka inträffade, oberoende av vem eller vad som orsakat olyckan. Detta gör att man aldrig kan hamna i de annars, nästa obligatoriska, långa utredningarna om vem som gjort fel och därmed vållat olyckan och alltså är den som är skadeståndsskyldig. Detta hamnar lätt till slut på något litet företag snabbt går i konkurs och saknar pengar till skadestånd. Även en kraftverksägare skulle ju gå i konkurs vid en olycka som förstörde hela anläggningen, dvs. ägarens alla tillgångar. Därför har man försäkring som garanterar att det finns pengar att betala ut. Visst kan beloppen diskuteras, men de garanterar att det finns ofantligt mycket mer pengar än för andra verksamheter. Man kan också påpeka att man ovanpå detta mycket högre ekonomiska ansvar mot tredje man även har en mycket generösare syn på vad som är en skada. Här betraktas det som skada så snart t.ex. utsläpp skett. I de flesta andra fall skall man först visa att man faktiskt lidit skada, t.ex. blivit sjuk och kunna visa upp läkarintyg e.d. och sedan bevisa att denna skada/sjukdomen faktiskt orsakats av t.ex. olyckan. Detta är ofta tidsödande och svårt. Det är därför helt obegripligt att flera stora organisationer, som Naturskyddsföreningen och Greenpeace vänder detta ansvarstagande mot kärnkraften och påstår att de smiter från sitt ansvar. Att dessa organisationer inte skulle veta bättre är helt uteslutet.

Del 2, Myndighetshantering och strålskydd

Kärnkraften var en ny och för politiker och allmänhet okänd verksamhet, som genomförde en mycket omfattande, öppen och grundlig genomgång av kärnkraftens tänkbara risker. Detta tillsammans med det väldigt speciella ansvar som kärnkraften fick, gjorde också att politikerna skapade myndigheter som skulle kontrollera och övervaka kärnkraften och begränsa farorna med strålningen. Detta var säkerligen föranlett av föreställnigen hos politikerna att kärnkraft kunde vara farligt. Men skapandet av myndigheter har också blivit en stark bekräftelse på kärnkraftens farlighet hos allmänheten. Här kan man också notera att dessa myndigheter enbart har att titta på kärnkraftens, och strålningens, risker. Dessa myndigheter har inget mandat att jämföra dessa risker med andra risker i samhället. Man kan inte ens jämföra inom energisektorn, t.ex. med stora vattenkraftdammar som har skadat och dödat på ofantligt många fler människor än kärnkraften.

Myndigheter har precis som de flesta andra organisationer en stark önskan att visa att de gör nytta. De, genom tiden olika, myndigheter som funnits i Sverige för att övervaka kärnkraften har haft uppdraget och önskan att göra kärnkraften säker. Man har ställt upp krav som vida överstiger vad samhället gjort när det gäller andra verksamheter. Visst har det gjort kärnkraften säkrare, men det har också blivit en bekräftelse för, både politiker, media och allmänhet, att kärnkraft är farligt. Eftersom man inte kunnat eller ens fått jämföra med andra verksamheter, som oftast inte ens nämner eller medger att de är förknippade med risker, så framstår kärnkraftens mycket små risker som stora.

Ett exempel på detta är hur man sätter gränsvärden och hur de betraktas. De flesta andra gränsvärden sätts utifrån att man inte ser akuta skador eller korttidsskador, inom något år eller så. Stor hänsyn tas ofta också till vilka konsekvenser ett gränsvärde får för den verksamhet som påverkas. På så sätt kunde både DDT och asbest betraktas som helt säkert för människor och kunde användas fritt. När det gäller joniserande strålning, så var den något mer vetenskapligt intressant. Kärnkraftens ekonomi var också mycket god och man kunde göra mycket mer sofistikerade undersökningar och ställa högre krav. Även bomberna över Hiroshima och Nagasaki gav möjligheter till avancerade epidemiologiska undersökningar. Med dessa undersökningar upptäckte man effekter som skulle varit omöjliga att se med ”klassiska” riskundersökningar. Ovanpå detta skapade man matematiska modeller för risker med mycket låga stråldoser, långt under de värden där man skulle kunna upptäcka dem, ens med de avancerade epidemiologiska riskundersökningarna. På basen av dessa omfattande undersökningar skapades LNT-hypotesen. (LNT = Linear, No Treshold), som innebär att man betraktar konsekvensen (sannolikhet för cancer eller död) av joniserande strålning som linjär och att det inte finns något tröskelvärde. Man skall observera att detta är en hypotes och alltså inte alls en verifierad teori. Den används inom strålskyddsarbete eftersom det är den (miss)tolkning av försöksresultaten som leder till de mest omfattande säkerhetsåtgärderna mot strålning. Den är också lättast att använda och leder till att kollektivdosbegreppet får en mening. Detta kan vara ett rimligt betraktelsesätt i strålskyddsarbetet, men när det missbrukas till att beräkna antalet cancer- eller dödsfall efter ett utsläpp leder det helt fel. Det skall också noteras att LNT bara tillämpas för yrkesmässigt erhållen stråldos eller stråldos utöver den naturliga bakgrunden. Eftersom denna naturliga baggrundsdos varierar kraftigt händer det att människor som fått relativt låg totaldos, men en påtaglig andel från medicinsk eller annan mänskligt åstadkommen dos anses löpa högre risk, än en som får högre total stråldos, men enbart från den naturliga bakgrunden.

Fysiskt, eller matematiskt är naturligtvis helt säkra gränsvärden en omöjlighet. Man kan aldrig garantera att man undersökt allt. Det kan alltid finnas någon man glömt bort eller som inte kommit med. [CEM1] klart är däremot att ju mera noggrant och omfattande man undersöker riskerna desto säkrare kan man göra gränsvärdena. Därför är det helt klart att gränsvärdena för strålning i verkligheten är mycket säkrare än de flesta [CEM2] gränsvärden. Till detta bidrar också att inte fanns några ekonomiska hinder för att sätta mycket rigorösa gränsvärden. Den påverkade verksamheten, kärnkraften, hade ju mycket god ekonomi.

När man säger att strålningens gränsvärden, till skillnad från andra t.ex. kemiska gränsvärden, inte är säkra, utan minsta dos är farlig är detta därför ett grovt missbruk av LNT-hypotesen. .

Men även här glömde man den mänskliga och sociala psykologin. För även om de stränga gränsvärdena och beredskapen från myndigheter m.fl. att vidta åtgärder som fysiskt och medicinskt minskade strålriskerna, så gjorde ingripandena och restriktionerna som ålades människorna att de blev ännu räddare. Det var ju så farligt att man måste … .Tydliga exempel på detta var åtgärderna i Sverige med anledning av Tjernobylolyckan. De åtgärder som regering och myndigheterna vidtog, som att inte släppa ut korna, de enormt låga gränsvärdena för livsmedel, hade ingen strålskyddsmässig relevans. Men man trodde att om man visade att ”man tog faran på allvar” och att det fanns åtgärder man kunde göra för att minska stråldosen, så skulle man lugna människorna. Men reaktionen blev naturligtvis tvärtom. Dessutom ledde det till att många tusen ton prima livsmedel förstördes.

På detta sätt har det mycket ambitiösa och kraftfulla arbetet från myndigheterna motverkat sitt eget syfte och säkerligen orsakat mycket fler sjukdomsfall och för tidiga dödsfall än den strålning som de skulle skydda mot.

Del 3, Inträffade olyckor

Inom kärnkraften inträffar, liksom i alla andra verksamheter, olyckor. De flesta är små och ger ingen medial uppmärksamhet alls. Det handlar om fallolyckor, olyckor på vägen till och från arbetet, skärskador, brännskador mm. Man kan dock konstatera att antalet mindre olyckor är klart mindre inom kärnkraften än de flesta andra industriella verksamheter. Ett antal incidenter har vid ett antal tillfällen vållat en hel del medialt rablader och man har försökt framställa dem som farliga. Under kärnkraftens hittillsvarande c:a 15000 sammanlagda driftår har det dock inträffat 3 större, medialt mycket uppmärksammade olyckor. Men även vid dessa är de miljömässiga och andra fysiska och medicinska konsekvenserna förvånansvärt små. Det finns en lång rad verksamheter som gett mycket större konsekvenser även utan att det hänt några olyckor eller att de blivit medialt uppmärksammade. Ett exempel är utsläpp som lett till kraftig försurning i stora delar av Europa bl.a. södra Sverige, där många fiskarter dog ut i tusentals sjöar och andra svartlistades p.g.a. kvicksilver.

Den första mediala megaolyckan inom kärnkraften var den i TMI vid Harrisburg 1979. Den fick en enorm medial uppmärksamhet och hela det drabbade kärnkraftsblocket totalförstördes, men inte en enda människa eller ett enda djur skadades av olyckan. Inte heller uppstod någon som helst skada på omgivningen. Troligen uppstod de fullkomligt osannolika mediala skräckscenarierna av att det kort före olyckan släpps en underhållningsskräckfilm om kärnkraft, Kinasyndromet. Denna hade åtminstone de allra flesta journalister som bevakade olyckan sett, men inte insett att det var en skräckfilm utan någon som helst förankring i verkligheten. Sannolikt påverkade denna film rapporteringen och föreställnigarna om olyckans ”farlighet” på ett mycket olyckligt sätt. På så sätt blev rapporteringen och de föreställningar den orsakade mycket farligare än olyckan.

Nästa stora olycka var Tjernobyl 1986. Den skedde i en reaktor med grundläggande egenskaper som skulle gjort det omöjligt att få starttillstånd i något västland. Vid denna olycka förekom sjukdoms och dödsfall bland räddningsarbetarna. C:a 250 personer fick akut strålsjuka och 31 dog p.g.a. strålskador, de andra har överlevt. Några har kanske bestående men, men de flesta har tillfrisknat. En stor del av dessa skador uppstod p.g.a. att räddningstjänsterna var mycket dåligt förberedda på att det kunde hända kärnkraftsolyckor. De visste därför inte vad de kunde göra för att skydda sig själva.

Bland människor utanför kraftverket fick många barn sköldkörtelcancer. De fick mycket höga stråldoser från Jod 131 genom att de drack mjölk från kor som betat i de nedfallsdrabbade områdena, samtidigt som de led av stor jodbrist. Hade de antingen fått jodtabletter eller man hade hällt ut eller använt den mjölken till sådant som lagras länge, t.ex. ost, hade dessa fall aldrig uppstått. Jod 131 har en halveringstid på c:a en vecka så innan sådana produkter hade använts hade joden till stor del försvunnit. De allra flesta som fick sköldkörtelcancer har kunnat räddas till livet, men c:a tio har dött. Totalt har ett 50-tal dödsfall kunnat knytas till olyckan (källa: WHO, UNSCEAR, IAEA m.fl).

Även här vidtog man stora strålskyddsåtgärder och evakueringar, låt vara sent med våra mått mätt. I detta fall var nog vissa evakueringar strålskyddsmässigt motiverade, men många var mest för att visa att ”man tog farorna på allvar” och för att lugna människorna. Det lär även ha funnits rent ekonomiska incitament för människorna i området att begära att få bli evakuerade. Detta hade naturligtvis även här den motsatta effekten. Man kan därför konstatera att stora delar av de evakuerade områden inte skulle varit farligare att bo kvar i än att bo i de starkt försurade områdena i södra Sverige och definitivt mindre farliga än de industriområden i f.d. Östtyskland, Tjeckoslovakien och Polen som ibland kallades ”dödens triangel. Men i dessa områden har man inga tankar på evakuering eller skyddsåtgärder.

En annan notering för Tjernobylolyckan är att inte ens kraftverksområdet blev farligare än att de övriga tre blocken kunde fortsätta att drivas i många år efter olyckan. Det block som hade sin turbinanläggning vägg i vägg med det havererade blocket körde faktiskt längst. Det togs ur drift år 2000, alltså 14 år efter olyckan och då inte av säkerhetsskäl, utan p.g.a. påtryckningar från väst!! Industriområdet för Tjernobylkraftverket var och är sannolikt fortfarande daglig arbetsplats för tusentals arbetare.

Den tredje medialt stora olyckan är Fukushima 2011. Den utlöses av en mycket stor jordbävning ute i havet, som i sin tur genererade en jättelik tsunami. Runt om i Japan hade man byggt skyddsvallar som skulle skydda samhället mot tsunamivågor. Det japanska samhället hade grovt underskattat hur höga tsunamivågorna kunde bli. Vi har på TV sett hur hela fartyg kastas över dessa skyddsmurar. Denna Jordbävning och den tsunami som bildades var en jättekatastrof för Japan, med tiotusentals döda och stora områden totalförstörda. I verkligheten var naturligtvis olyckan i kärnkraftverket en mycket liten del av den totala jordbävningsolyckan. Men så inte i media.

Grundorsaken till kärnkraftolyckan var att murarna vid Fukushima var på samma sätt som på andra ställen och var alltså alldeles för låga. Kärnkraftverket klarade jordbävningen utan problem. När ordinarie elnät slogs ut startade reservkraften och det hela förlöpte som avsett. Reservkraftaggregaten fungerade men man litade på att de stod säkrade bakom skyddsmurarna mot tsunami. Men de var som sagt för låga. Den enorma tsunamivågen sköljde över murarna och slog ut reservkraften. Då började problemen. Det fanns inte längre någon kylning tillgänglig, varken för bränslebassängerna eller de härdar som var kvar i reaktortankarna. Detta ledde till att vattnet i bränslebassänger och inne i reaktortankarna kokade bort, bränslet överhettades och det uppstod utsläpp av starkt radioaktiva ämnen till luften och till havet. En del föll ner i närområdet. Även här genomförde man evakueringar. Säkerligen till stor del som försiktighetsåtgärd om situationen i Kärnkraftverket i den kaotiska situationen efter jordbävningen och tsunamin skulle förvärras, men också p.g.a. den hysteri och rena radiofobi som finns i praktiskt taget hela världen. Även här ville man visa att ”man tog strålningsfarorna på allvar”. Men även här är säkerligen försiktighetsåtgärderna betydligt farligare än den strålning de skulle skydda mot. FN:s strålskyddsorgan m.fl. har fastslagit att ingen människa har skadats och ingen förväntas bli skadad av utsläppen från Fukushima.

Tyvärr måste vi konstatera att hysterin kring strålning, ja den rena radiofobin, är mycket farligare än strålningen. Joniserande strålning är en helt naturlig miljöfaktor, som funnits på jorden och i hela universum sedan Big Bang. Bidraget till människornas stråldos som på något sätt kan hänföras till kärnkraft eller kärnvapen, alltså inklusive uranbrytning, anrikning, bränsletillverkning, kärnvapenprov, hittillsvarande olyckor mm. är mindre än 0,5 % av den stråldos vi får. C:a 80 % är från naturliga källor och c:a 20 % är medicinsk användning för att diagnostisera och rädda liv.

Det är nu högt på tiden att alla seriösa medier släpper de troligen inkomstbringande skräckscenarierna, tar sitt ansvar och ger realistiska beskrivningar av strålning och kärnkraft. Våga också jämföra olika risker i samhället. Då blir det tydligt hur otroligt små riskerna med kärnkraft är och vilken stor nytta den gör genom att minska den mycket farligare eldningen med fossil- och biobränsle, som förkortar livet på miljontals människor varje år.