Av Nils-Erik Nilsson
I svensk lagstiftning finns krav på att man skall ursprungsmärka el till konsumenterna (lag 2010:601) och tillhörande förordning (2010:853) om ursprungsgarantier för el. På basis av dessa lanserar också de flesta eldistributörer möjlighet att köpa olika slags el som t.ex. ren vattenkraftel, ren vindkraftel, el enligt olika miljömärkningar osv. Men det finns inte någon som helst teknisk metod att avgöra varifrån den el vi får kommer och än mindre att styra varifrån den skall komma. Detta innebär att vad vi än skriver i ett kontrakt med vår elleverantör är det exakt samma produkt vi får i våra eluttag. Det är el från de kraftverk som är i drift i det ögonblick som den levereras. Det finns ingen möjlighet att avgöra och än mindre styra vilket kraftverk eller kraftslag som producerar den el just du får.

Det enda man åstadkommer med dessa ”ursprungsmärkningar” är att hålla igång en omfattande byråkrati. Det gör elsystemet dyrare genom att man måste hålla reda på hur mycket el av olika slag som producerats i landet på årsbasis och sedan jämföra med alla kontrakt för att se om det under ett år faktiskt producerats så mycket av de olika kraftslagen att energiekvationen går ihop dvs. att det under året faktiskt producerats så mycket el av varje produktionslag att det räckte till alla tecknade kontrakt. Vad som händer om det inte blir så framgår inte.

Man bortser helt från att man i varje ögonblick måste producera lika mycket el som konsumeras, dvs. det måste alltid råda effektbalans, annars kommer nätet att stänga av sig själv. Men enligt den använda modellen kan man under en viss tid leverera hur mycket el som helst av ett visst slag även om inte ett enda kraftverk av det slaget är i drift, bara man producerar mer vid ett annat tillfälle när ingen har köpt det kraftslaget.

Inte heller kontrolleras andra egenskaper hos olika kraftslag, såsom förmåga att spännings- och effektreglera, att producera när behovet finns osv. Detta innebär att de olika kraftslagens verkliga egenskaper inte förs över till de konsumenter som ”köpt” dem.

Hela systemet med ursprungsmärkning av el måste därför betraktas som ett lagstadgat bedrägeri.