Av Lars Wiegert
(Tillägg till vår artikel ”100% förnybart – en utopi till astronomisk kostnad” (klicka) med anledning av förtydligande 2019-02-27 till Swecos rapport ”100% förnybart” utgiven 2017-06-15.)
Sweco-rapporten var inte tydlig med vad som ingick i de totala kostnaderna för att åstadkomma de två studerade scenarierna 1550, respektive 1650 Mdr SEK (kap 2.6 ’Investeringsbehov för 100% förnybart’). Denna otydlighet beror på att de redovisade kostnaderna till stora delar handlar om reinvesteringar i befintliga anläggningar, som skulle ha uppkommit oberoende av vilken väg man väljer att ta. Man låter dessa ingå i begreppet investering som kostnader för omställning till 100% förnybart. Rapporten tolkas lätt som att själva omställningen skulle kosta hela de angivna summorna. Sweco har därför i efterhand gått ut med ett förtydligande om detta.
Denna artikel avser att utifrån Sweco-rapporten estimera vilka kostnader som är förknippade med ett ’noll’-alternativ med bibehållen infrastruktur i elkraftsystemet inkluderande kärnkraft med ungefär nuvarande andel av elproduktionen. Eftersom kärnkraft enligt certifierade miljövarudeklarationer ligger i samma klass som vind- och vattenkraft, är sådan jämförelse intressant ur perspektivet klimatpåverkan. Avsikten är alltså att jämföra kostnader för ett ’förnybart’ kraftsystem mot ett ’fossilfritt’ under tidsintervallet 2017-2050.
Sweco anger att reinvestering av befintlig kärnkraft (åtta reaktorer) kostar totalt 60 Mdr fram till 2040 då den ska vara avvecklad (fig 25 och 26). I vårt ’noll’-alternativ kan vi förutse att det tillkommer kostnad för utbyte av de fyra äldsta reaktorerna om 280 Mdr. Till detta kommer reinvestering av elnäten, som enligt Sweco uppgår till 400 Mdr.
Utifrån rapportens egna siffror skulle alltså ’noll’-alternativet med bibehållande av nuvarande infrastruktur, där kärnkraft ingår som idag med cirka 40%, innebära en kostnad på 740 Mdr. Detta är mindre än hälften av vad 100% förnybart skulle kosta. Alltså sparar ’noll’-alternativet minst 800 Mdr och vi kan på köpet behålla alla de tekniska fördelarna, som i förnybarhetsfallet utgör stora utmaningar med beroende av oprövad teknik, som hittills inte visats fungera i praktiken. (Problem med Gotlands elförsörjning visar vad alltför stor andel vindkraft kan åstadkomma.) Dessutom får de nya reaktorerna högre kapacitet för att möta ökat elbehov för klimatåtgärder, exempelvis transportsektorn.
Vad som förvånar i Sweco-rapporten är det låga investeringsbehovet i elnäten för förnybarhetsfallet, där energilagring uppges ingå. Det förutses då att åtminstone lokal lagring av solkraft behövs ’några timmar’, men också att det förväntas ske ute vid förbrukarna vilka alltså förmodas stå för lagringskostnaden. Enligt en utredning (Qvist, Goldstein, Pinker: ’Klimatnyckeln – En fungerande lösning på världens största problem’) skulle behövas 615 GWh lagringskapacitet i Sverige baserat på empiriska data. Detta skulle motsvara hela världens batteriproduktion för 2 års tid. Enbart detta skulle kosta ytterligare minst 1600 miljarder för att klara 100% förnybart. Man frågar sig också av vilken anledning denna kostnad ska belasta förbrukarna och inte investerare i vind- och solkraft, som ju skapar detta behov.
100% förnybart är inte bara ett tekniskt äventyr, utan en ekonomisk omöjlighet. För en extra kostnad i storleksordningen en hel årsbudget, troligen det dubbla, skulle vi få ett sämre elkraftsystem med, vilket framgår av Sweco-rapporten: högre komplexitet med oprövad teknik, sämre leveransförmåga, ransonering (kallat för ’flexibilitet’), större påverkan på älvarnas flora och fauna, högre elpris och inte minst mera CO2-utsläpp. Det finns många högst påtagliga behov i samhället att fylla: sjukvård, brottslighet, skatte- och pensionssystem, mera klimatåtgärder värda namnet, omställning av transportsektorn, för att nämna några områden. 100% förnybart slösar bort enorma summor till ingen nytta.
Kort sagt: 40 % kärnkraft är bättre än 100% förnybart ur alla aspekter: ekonomi, teknik och klimatpåverkan.