Av Lars Wiegert MFK sekr.
Kärnkraft har stängts på de platser de verkligen behövs och i Norrland råder närmast guldrush med okontrollerad utbyggnad av vindindustrier. Den konkurrensfördel vi hade före avregleringen med ren och billig el har vi slumpat bort. En så viktig infrastruktur som elkraftförsörjning är en nationell angelägenhet som måste kunna styras utan EUs inblandning.
Före avregleringen var det ordning och reda. Bäst var det när vi hade våra tolv kärnkraftverk klara, vilka byggdes tillsammans under en 15-årsperiod. Då hade vi ett väl avvägt elkraftsystem med basproduktion i söder nära förbrukningscentra och reglerkraft från vattenkraften i norr. Storkraftnätet med sina 400kV-ledningar klarade galant att hålla balansen mellan norr och söder. Detta tack vara dåtidens Vattenfall som var statligt affärsdrivande verk med fullt ansvar för hela kraftsystemet. Det hela drevs i symbios med privata och kommunala aktörer både vad gäller produktion och distribution. Vattenfall höll i taktpinnen och formulerade krav på aktörerna som var anslutna till storkraftnätet. Vattenfall skötte både underhåll och utbyggnad i takt med behoven och någon elkris var inte i sikte. Landet var självförsörjande med få utlandsförbindelser med begränsad kapacitet.
Elpriset lägst i EU
Vi som betalat elräkningar sedan 70- och 80-talen minns att elpriset på den tiden var ca 50 öre/kWh (i dagens penningvärde) och då ingick både själva elen och nätöverföringen. Det priset konkurrerade ut fossila bränslen för uppvärmning och oljepannorna ersattes av elpatron eller direktverkande radiatorer. Man klarade hushållsel och villavärme ihop till priset av ca 12000 kr/år (i sydsverige och dagens penningvärde). Vi hade ett elkraftsystem med stabil och säker elförsörjning med ren, klimatsmart och billig el, vilket bidrog till hög levnadsstandard och gav industrin en konkurrensfördel som andra länder avundades oss.
Så kom avregleringen och vad hände då?
Ganska snart blev elen dubbelt så dyr. Initialt behöll elen sitt pris, men så tillkom plötsligt fakturor även från de nybildade nätbolagen med lika mycket till. Det var ju tidigare inbakat i elpriset. Ansvar för kraftsystemet totala funktion togs bort från Vattenfall och Svenska Kraftnät (SvK) fick ansvar för kraftöverföring och att upprätthålla säker och kostnadseffektiv systemfunktion. Dock betonades det motstridiga kravet att bana väg för ’Den stora omställningen’, vilket visat sig att en alltmer överhängande risk för instabilitet och blackout inte lyfts fram särskilt tydligt i deras rapporter i sådant klarspråk som politiker kan förstå.
Kärnkraft har stängts på de platser de verkligen behövs och i Norrland råder närmast guldrush med okontrollerad utbyggnad av vindindustrier, inte sällan med utländska aktörer som nyttjar generösa subventioner och utan hänsyn till rennäring och natur. Ökad slumpmässig produktion i norr och minskad baskraft i söder har skapat ökat behov av kraftöverföring genom landet och i dagsläget är SvKs uppdrag om säker och kostnadseffektiv kraftförsörjning inte uppfyllt.
Dessutom har vi blivit uppkopplade med dyr och smutsig el i Europa, som tillsammans med ökad slumpmässighet skapar galopperande och ofta skyhöga priser. Det strider också mot SvKs uppdrag om säker och kostnadseffektiv kraftförsörjning. Som det nu är har vi tappat kontrollen och låtit vår viktigaste infrastruktur löpa vind för våg, vilket också påverkar landets ekonomi med inflationshöjande elpriser. Den konkurrensfördel vi hade med ren och billig el har vi slumpat bort. En så viktig infrastruktur som elkraftförsörjning är en nationell angelägenhet och indelningen i elprisområden innebär omotiverad diskriminering respektive favorisering av olika delar av landet. Uppkopplingen mot EUs Energiunion har gjort att vi tappat kontrollen. Ett elpris som löper amok och varierar med flera hundra procent är inte hållbart!
I stället för att ge SvK motstridiga uppdrag måste regeringen se till att skapa ett verk eller myndighet, som likt Vattenfall före avregleringen, har full kontroll över vårt elkraftsystems totala funktion. I det ligger befogenhet att ställa krav på stabilitet hos de aktörer som vill ansluta sig till kraftnätet. En nation måste kunna ha full kontroll över sin viktigaste infrastruktur oberoende av vädrets makter och EUs inblandning.